Vad hände med Astrid?
Astrid är en av mina kärlekskranka unghöns som jag skrev om 14-01-26 Flera har undrat hur det gick sen:
Jo, det blev eftermiddag. Skymningen kom och det började snöa. Höns brukar gå in i god tid innan solen går ner, men Astrid lade sig i vintergrönan under grenen med koltrasten och snön föll i sjok stora som näsdukar och nästan täckte henne. Då fick vi helt enkelt ingripa och bära in henne.
Dagen efter hade det fallit mer snö. Astrid hade bråttom ut, medan de andra klokt nog valde att sitta inomhus och kura. Hönor är naturligt lite skeptiska till snö. De måste lära sig efter hand att den är ok att gå på. Eftersom det är Astrids första vinter drog hon sig för att korsa parkeringens vita vidder och höll sig utmed uthuset och under lutan. Den vackra koltrasten syntes på sin vanliga gren där de hade träffats tidigare hela veckan, men sen gav han upp.
Nästa dag hade han fått sällskap av ytterligare tre koltrastar och sen kom en hel flock och stannade ett tag. Koltrastflocken drog vidare och den vackra kärleken med fjädrar svartare än svarta och näbb gulare än gul, följde med.
Astrid har dock fortsatt att rastlöst vanka av och an ensam längs uthuset.
Idag var det lite ljusare ute och hon fick först sällskap av de andra unghönsen och sen av de äldre med tuppen i spetsen. Tuppen bryr sig inte om ”tonåringarna”. De hålller ihop i ett eget gäng och vet sin plats en eller två meter efter huvudklungan.
Kärlekskranka Astrid fick i alla fall nåt annat att tänka på ett par timmar. Hittade tappade frön i buskaget och käkade massor av gräs.
Plötsligt hördes ett kort skarpt varningsläte från en eftersläntare på parkeringen. Ögonblickligen tog småfåglarna upp varningen med ett öronbedövande kvitter. Hönsflocken stelnade till och stod alldeles still. Svarta Petra stack in huvudet i syrenen. Den hödja beredskapen varade bara 5-10 sekunder, så antagligen måste det ha varit en främmande katt som slunkit förbi utom synhåll för mig. Inga rovfågelsiluetter på himlen. Om det kommit en hund, räv, mård eller annat rovdjur hade de rört upp himmel och jord och sprungit och gömt sig ordentligt. Hönor har olika varningsläten för olika situationer.
Astrid, Petra, Nuppe och de andra gick en runda till i trädgården, sen radade de upp sig utmed garageväggen och njöt av solen som kom fram just efter jag slutat fotografera.
