Skip to main content

Strävsolros – jätten i skogsbrynet

Strävsolrosen (Helianthus strumosus) är en ganska okänd släkting till jordärtskockan (Helianthus tuberosus)  som du kan köpa i butik och den  vanliga solrosen (Helianthus annuus). Den tillhör asterfamiljen och har sitt vilda ursprung i östra Nordamerika. Det finns en hel del som påminner om solros i växtsättet, bladen, de kraftiga stammarna, för att inte tala om höjden. Här blir de mellan tre och fyra meter i mager sandjord och de innebär att de välter lite hit och dit så här sent på säsongen. Blomningen kommer i oktober om hösten är mild, ibland inte alls och visst påminner de om sina andra solrossläktingar fast de inte är mer än sex, sju centimeter i diameter. Oavsett om de blommar eller ej blir det många knölar.

 

Tillväxten är störst på hösten fram till tjälen kommer eller tills det varit tillräckligt många frostnätter för att bladverket ska ge upp, därför väntar jag i det längsta med att klippa ner och när det blir dags sparar jag cirka 50 cm stam så att jag lätt ser var jag har dem. Det är de vita knölarna som är intressanta. I oktober väger mina största runt 50 gram, men till våren har de hunnit växa till bjässar på upp till 5 hg och ser ut som ett virrvarr av avlånga knölar. När de vuxit ett par år på samma ställe kan skörden under en planta bli upp till 10 kg. Otroligt mycket mat med andra ord. Smaken skiljer sig inte från andra jordärtskockor, men spolformen gör att de är betydligt lättare att skala.

 

 

Jag skördar från oktober och hela vintern fram till de börjar växa igen tidig vår under förutsättning att marken är grävbar. De förvaras bäst i jorden. Som upptagna håller de cirka en vecka innan de mjuknar om de förvaras svalt och fuktigt . Att förvaringen är svår är antagligen det som gör att jordärtskockor generellt är dyra att köpa i butik, särskilt om man tänker på hur lättodlade de är och den höga avkastningen.

Det går bra att låta strävsolrosen stå kvar i jorden ett par år, men den mår bra av att tas upp och planteras om då och då. Jag sätter dem en och en ungefär som potatis, 1 dm djupt och 30 cm emellan. De vita knölarna är ganska lätta att upptäcka i jorden och det gäller att inte lämna en enda kvar eftersom varje litet ämne kommer att slå rot. Blast slänger jag inte heller hur som helst eftersom det ofta sitter små ämnen kvar i rotsystemet, utan samlar ihop i prydliga buntar som får ligga ovan jord och torka ihop innan de används som bottenfylla i ny bädd eller klipps ner som marktäckning.

 

 

Jordärtskockor och strävsolros tillhör de växter som innehåller kolhydratfibern inulin. Den bryts inte ner av tarmarna utan fungerar probiotika och är rena rama godiset för de viktiga bakterierna. Det kan köpas som rent kosttillskott och ibland finns inulin tillsatt i processad mat för att göra den nyttigare. Inulin är också ett ämne som vissa av oss är lite extra känsliga för och blir ordentligt gasiga i magen av, men jag löser det lilla problemet med att äta små portioner och sprida ut knölarna i alla möjliga maträtter som potatisgratänger, soppor, steker slantar med svamp som topping till risotto, omelett och pasta. Ibland blir det en liten soppa också och puré som tillbehör är jättegott. Höjdaren över allt annat är ändå chips! Lite hårdare stekta tunna skivor som jag gärna dippar i nån gräddfilsås.

fleråriga ätliga växter, helianthus strumosus, inulin, strävsolros

Comments (7)

Kommentarer inaktiverade.