Egen druvjos

Det är bara en staketdruva, säger jag ofta lite ursäktande och oförskyllt nedsättande om min stackars stock vid garageväggen eftersom jag fått lära mig att det ju inte är nån “riktig” druva. Både bären och klasarna är mindre än växthusdruvor och innehåller två kärnor som gör att man får spotta mycket, fast vad gör det om man har dem som utomhusgodis.

Men efter denna sommarens kanonleverans som jag fått behålla för småfåglarna tänker jag inte baktala den mer. Den har helt klart sitt värde.

När jag satte plantan hade jag knappt nån förhoppning om att den ens skulle överleva i zon 4 eller att jag skulle klara att äta dem, men ville ändå testa på friland.
Redan första året visade det sig att jag tål hemmaodlade druvor mycket bra, inte bara denna sorten utan även andra. På köpedruvor svullnar magen upp som en ballong efter endast ett par stycken och länge trodde jag det var överkänslighet mot själva druvan. Stor lycka att kunna äta, men också oroande att köpedruvorna är besprutade och förmodligen också gasade med ämnen som inte är så snälla.

Hönsen brukar få de nedersta våningarna, men sen är resten mina och det brukar gå att plocka fram till frosten. Alltid är det nån klase som gömt sig bakom ett par blad och mognat lite långsammare.

När vi inte hinner hålla jämn takt med mognandet blir det druvjos av det allra enklaste slaget.

Sköljer, repar och mosar bären med en slev i en trådsil. Det är viktigt att kärnorna inte går sönder för de ger beska. Tappar på sirapsflaskor och stoppar i frysen. Det blir helt ljuvliga morgonshots till vintern fulla av sommarvitaminer. Helt klar finjos får man om man låter saften sjunka nån timme innan tappning, men det hade jag inte tid med här. 1 kg ger 4 dl.
Min druva är söt, så jag sockrar inget extra och den heter…
Jag har dragit på det i det längsta. Letat i en jättesamling namnlappar, men nej… har inget namn tyvärr.

Recept

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig

Prenumerera på mitt nyhetsbrev