Skip to main content

Curlinghönan

Att vara förälder är inte lätt, inte ens om man är en höna.

I början av sommaren fick Lill-Astrid flytta ut till egen bur med sin kyckling, ett sommarviste i andra änden av trädgården kan man säga. Mamma med barn behöver vara i fred och sköta sitt. Inte störas av bråk om hackordning, gälla gapskrik när nytt ägg lagts eller att nån gänget kommer i vägen och skrämmer minstingen.

Mellan häcken och trädgårdslandet är det lugnt och tryggt. Det finns massor av mat i form av insekter både i luften och marken och alla häggmispelbären sysselsatte dem i flera veckor. När kycklingen bara var en liten dunboll stor nog att gömmas i handen, fick de hålla till i buren och var nöjda med det. Som med andra små barn handlar det nya livet mest om att sova och äta. Man är för liten att hänga med på matletarrundor. Efter hand utökas friheten. Vi öppnar luckan på morgonen och hönan kan välja att gå ut när hon vill. Först går rundorna intill buren. Det är bra att ha nära till tryggheten eftersom kycklingen är lätt villebråd för skator och alla möjliga andra djur. Fast kisse vet att hålla avstånd, ett hack i huvudet av irriterad höna vill han inte ha. Sånt sätter sig liksom i minnet.

Efter hand blir rundorna längre, fler rabatter tillkommer i de dagliga turerna. Mycket tid spenderas under vinbärsbuskarna som mognar under lång tid, mat och skugga när solen står som högst. När de gröna kålmalslarverna börjar dyka upp på alla ohöljda plantor samlar jag dem i handen och lyssnar efter kycklingens späda pipande som hörs dagarna i ända och serverar dem till Lill-Astrid som aldrig är mer än ett par steg bort. Hon annonserar genast ut festmåltiden för telningen och visar genom att nicka med huvudet upp och ner upprepade gånger tills kycklingen fattar var det är serverat.

 

 

Fina kvällar tillbringas på brunnslocket där det förstås är uppvärmt och några sista strålar dröjer sig kvar.

Så har sommaren rullat på. En idylliskt uppväxt med ett och annat besök av pappa Åskar och nån nyfiken unghöna.

Kycklingen blir tonåring. Kvällarna blir lite mörkare. Lill-Astrid bestämmer sig plötsligt för att det är dags att flytta tillbaka till hönshuset. Hon sätter planen i verket i skymningen efter de andra gått in. Ett bra sätt att undvika stöket när de ska inta sina bestämda platser och göra övergången till flocken så skonsam som möjligt för kycklingen utan att väcka för mycket uppståndelse.

 

 

Istället för att gå till buren vid häcken när kvällen kommer går hon alltså med bestämda steg över gräsrundeln åt helt andra hållet. Kycklingen som aldrig varit så långt från buren protesterar högljutt medan Lill-Astrid lockar och pockar, inväntar och lockar ännu mer. Man måste beundra hennes tålamod, det verkar oändligt. Två steg framåt och ett tillbaka, men ungen låter sig inte övertalas. Ni vet väl att det har betydelse vilken plats i barnaskaran man är född. Försten blir mer ansvarstagande, mellanbarnet blir medlaren, för yngsten är det kanske rolig eller sötrollen som är kvar, men är man ensambarn och inte behöver ta hänsyn till eller mäta sig med syskon blir man mer envis och oövervinnerlig. Detta gäller verkligen för kycklingen också. Envisare har aldrig skådats! Många andra hönsmammor jag sett har bara struntat i övertalningsförsök och tyst gått iväg till flocken medan tonåringarna övergivna och förvirrade själva fått  komma på var de vuxna tillbringar nätterna och våga sig dit när ensamheten och övergivenheten blivit för jobbig, lägst rankade och därmed också hunsade av alla. Höns är ju utpräglade flockdjur. Att bli introducerad i flocken av mamma har fördelar. Kycklingen får mammas ranking i hackordningen och hennes beskydd mot de tuffare och bitchigare hönsen.

 

 

Man kan nog säga att Lill-Astrid är en riktig curlingmamma. Efter nästan två timmar ger hon ändå upp och det har inte blivit fler försök trots kyla och ruggigt väder. Nu kommer vi att hjälpa henne och helt enkelt lyfta in dem en kväll medan kycklingen ännu har hennes beskydd.

 

 

Epilog

En kväll när alla hade lagt sig, gläntade vi försiktigt på locket till sommarvistet och lyfte upp Lill-Astrid med kyckling i ett paket eftersom hon brett ut vingen som ett värmande täcke över ungen så bara huvudet stack ut. Vilken lyx att få bli ompysslad på detta sätt när man är halvstor. Vanligen har en höna 15-20 kycklingar och då blir det snabbt strid om vilka som ska få plats under vingarna.

I alla fall hade de inget emot flytten till hönshuset. Flocken muttlade lite över att bli väckta, men ingen orkade göra väsen av nykomlingarna, som gärna avstod plats på sittpinne för att kunna fortsätta sova ihop i spånen.

Morgonen efter var alla som vanligt ivriga att komma ut i trädgården, medan Lill-Astrid och kycklingen dröjde sig kvar en stund tills morgonrusningen lagts sig. Sen gick de ut tillsammans, kycklingen lika ivrigt pipande som alltid, men kanske lite mer angelägen om att hålla sig nära mamma. Nu var det ju helt okänd mark och nya vyer med stor parkering att ta sig över. Det blev en fin dag i trädgården och när skymningen föll gick alla som vanligt in till sina bestämda platser på pinnarna. Lill-Astrid och kycklingen valde som förväntat också hönshuset, trots att vi inte hunnit ta bort den gamla buren.

Slutet gott allt gott!

 

 

curlingmamman, flytta hem, silkeshöns

Comments (11)

Kommentarer inaktiverade.