Astrid och kärleken

På sistone har jag undrat över varför min lilla beigespräckliga höna har så brått ut från hönshuset på morgonen så fort Herr Händig öppnar. Det är några minusgrader ute, men känns betydligt kallare när det blåser och min lilla tjej har inte ens nån riktigt tät fjäderskrud utan är mer som en dunboll. De andra väljer klokt nog att vara kvar inomhus även om det bråkas lite om vem som ska stå här eller där fast det finns gott om plats.

Raskt och målmedvetet korsar alltså hönan, som för övrigt heter Astrid parkeringen, ivrigt pratandes och pausar inte ens vid fågelbordet där det ofta ligger nåt litet utsprätt frö på backen som borde locka.
Nej, hon fortsätter in i syrenbuskaget, upp i murgrönan som klär in ett stort flyttblock och klättrar högst upp på toppen.
I ett par dagar har hon bara stått där. Trampat lite hit och dit, snackat lite, lagt sig ner en stund ibland. Hon har haft gott skydd av en bit murgrönsvägg som når ovanför stenen, men ändå. På kvällarna innan mörkret lagt sig har hon knatat tillbaka ivrigt pratandes för sig själv igen.
Med ett förlutet i psykiatrivården får jag associationer till psykostillstånd.

Idag har det till och med snöat på lilla hönan, inte gav hon upp sin plats för det och jag kom på varför!
En meter ovanför henne sitter nämligen den svartaste av koltrastar med den gulaste av näbbar och de betraktar varandra tyst.  Det är som en scen ur Romeo och Julia. Mitt hjärta smälter.
Det har varit många koltrastar i trädgården den senaste veckan men nu är det bara denne herre kvar. Han flyttar sig motvilligt en bit bort när jag blir för närgången, men återkommer snart igen. Han har också suttit där hela dagen på samma avstånd, men bytt gren ett par gånger.

Det här måste man ju ändå kalla olycklig kärlek.
Ett år fick vi besök av en fasan som var mycket intresserad av en annan höna, men den kärleken var inte besvarad.