Månad: oktober 2020

Strävsolrosen (Helianthus strumosus) är en ganska okänd släkting till jordärtskockan (Helianthus tuberosus)  som du kan köpa i butik och den  vanliga solrosen (Helianthus annuus). Den tillhör asterfamiljen och har sitt vilda ursprung i östra Nordamerika. Det finns en hel del som påminner om solros i växtsättet, bladen, de kraftiga stammarna, för att inte tala om höjden. Här blir de mellan tre och fyra meter i mager sandjord och de innebär att de välter lite hit och dit så här sent på säsongen. Blomningen kommer i oktober om hösten är mild och ibland inte alls och visst påminner de om sina andra solrossläktingar fast de inte är mer än sex, sju centimeter i diameter. Hinner de inte blomma blir det gott om knölar i alla fall.

 

Fortsätt läsa

Inte bara grönsaker i landet. I år har tre Klockrankor (Cobaea scandens) draperat sig alldeles på egen hand mellan krakarna. Jag har förstås drivit upp dem och planterat men resten har de skött själva. Vanligen klättrar störpurpurbönor i störarna, men efter att de odlats på samma plats i flera år vågade jag inte längre utmana ödet, att de skulle råka ut för jordtrötthet och sjukdomar pga av den ensidiga odlingen. Lite omväxling krävdes helt enkelt.

 

Fortsätt läsa

Att odla störpurpurbönor är nåt av det bästa man kan göra med tanke på hur mycket mat det blir på liten yta eftersom de odlas uppåt på nät, störar eller trådar. Först har jag skördat så många brytbönor i hericovertsstorlek som vi orkat äta, förvällt och frysit in och mjölksyrat för hela årsbehovet. De jag inte plockat har utvecklat bönor som är perfekta att göra pastej av och de baljor som torkat på buskarna blir utsäde till nästa år. Om de är riktigt stora och fina brukar jag dessutom spara ett knippe att använda som dekorationer i nån höstdukning. Som om detta inte vore nog är ärter och böner en gödslande växt som binder kväve i jorden genom sina rötter som samarbetar med bakterier. Mycket av blad och skrafs som blir kvar gräver jag ner i djupdiken som komposterar sig under vintern och så är bädden gödslad och förberedd för nästa säsong.

Fortsätt läsa

För ett tag sen passerade jag ett fällt med gigantiska gräddostar. Om en konstnär hade kommit på idén att slänga ut jätteostar över en åker hade det kallats installation och säkert fått rubriker. Nu är det en anonym bonde som använt färgad plast runt ensilagebalarna eller koäggen som en del säger. Jag tycker det är helt underbart, men det finns en annan mer allvarlig tanke bakom. Den färgade plasten kostar lite mer för i varje led från tillverkare, till distributör och användare och en del går till cancerforskning.

 

 

Fortsätt läsa

Följ mig

Prenumerera på mitt nyhetsbrev