Strävsolrosen (Helianthus strumosus) är en ganska okänd släkting till jordärtskockan (Helianthus tuberosus)  som du kan köpa i butik och den  vanliga solrosen (Helianthus annuus). Den tillhör asterfamiljen och har sitt vilda ursprung i östra Nordamerika. Det finns en hel del som påminner om solros i växtsättet, bladen, de kraftiga stammarna, för att inte tala om höjden. Här blir de mellan tre och fyra meter i mager sandjord och de innebär att de välter lite hit och dit så här sent på säsongen. Blomningen kommer i oktober om hösten är mild och ibland inte alls och visst påminner de om sina andra solrossläktingar fast de inte är mer än sex, sju centimeter i diameter. Hinner de inte blomma blir det gott om knölar i alla fall.

 

Fortsätt läsa

Inte bara grönsaker i landet. I år har tre Klockrankor (Cobaea scandens) draperat sig alldeles på egen hand mellan krakarna. Jag har förstås drivit upp dem och planterat men resten har de skött själva. Vanligen klättrar störpurpurbönor i störarna, men efter att de odlats på samma plats i flera år vågade jag inte längre utmana ödet, att de skulle råka ut för jordtrötthet och sjukdomar pga av den ensidiga odlingen. Lite omväxling krävdes helt enkelt.

 

Fortsätt läsa

Att odla störpurpurbönor är nåt av det bästa man kan göra med tanke på hur mycket mat det blir på liten yta eftersom de odlas uppåt på nät, störar eller trådar. Först har jag skördat så många brytbönor i hericovertsstorlek som vi orkat äta, förvällt och frysit in och mjölksyrat för hela årsbehovet. De jag inte plockat har utvecklat bönor som är perfekta att göra pastej av och de baljor som torkat på buskarna blir utsäde till nästa år. Om de är riktigt stora och fina brukar jag dessutom spara ett knippe att använda som dekorationer i nån höstdukning. Som om detta inte vore nog är ärter och böner en gödslande växt som binder kväve i jorden genom sina rötter som samarbetar med bakterier. Mycket av blad och skrafs som blir kvar gräver jag ner i djupdiken som komposterar sig under vintern och så är bädden gödslad och förberedd för nästa säsong.

Fortsätt läsa

För ett tag sen passerade jag ett fällt med gigantiska gräddostar. Om en konstnär hade kommit på idén att slänga ut jätteostar över en åker hade det kallats installation och säkert fått rubriker. Nu är det en anonym bonde som använt färgad plast runt ensilagebalarna eller koäggen som en del säger. Jag tycker det är helt underbart, men det finns en annan mer allvarlig tanke bakom. Den färgade plasten kostar lite mer för i varje led från tillverkare, till distributör och användare och en del går till cancerforskning.

 

 

Fortsätt läsa

Tomater kan jag nästan prata hur länge som helst om och att välja favoriter bland alla sorter är inte lätt. Det finns ändå vissa kriterier som att de behöver vara tidiga eller i alla fall medeltidiga för att lyckas hos mig i zon 4. Jag vill ha en variation i färg, form, smak och användningsområde därför behöver inte alla vara supersöta godistomater. Det funkar inte att spendera ett par timmar på att plocka flera kilo körsbärstomater när jag behöver koka 20 kilo kross och röror. Då behövs plantor som ger mycket och stora tomater också. Som snacks vill jag ha vackert för ögat, sött, fylligt, gärna tunnare skal. Det finns sorter med lång hållbarhet som passar för vinterförvaring, småvuxna plantor att odlas som krukväxter året runt inomhus och givetvis vill jag få med en skön blandning av allt. Busktomater klarar oftast utomhusklimatet bättre än de höga sorterna som tjyvas så jag tänker också på var de ska växa, vilket utrymme jag har och väljer sorter efter det.

Eftersom jag har nåt 100-tal sorter i mitt fröotek kan jag inte odla alla på en gång utan roterar dem så att fröna inte hinner bli för gamla. De håller sex, sju år. Ibland har jag glömt bort hur odlingsvärd nån sort faktiskt är eller kanske inte förutsättningarna inte stämde första gången för att de skulle få prioritering. En sån sort får starta årets lista.

Alicante är en ovanligt hygglig bastomat med god smak som levererat bra denna ganska kalla och solfattiga tomatsommar. Frukterna är runda, röda och ganska jämnstora på runt 100 gram och växer i klasar om fem till åtta stycken. Det hann bli åtta mogna klasar och det får räknas som ganska bra utdelning för mina odlingsförhållande, medeltidig, hög, tjyvas.

 

 

 

 

Fortsätt läsa

Att vara förälder är inte lätt, inte ens om man är en höna.

I början av sommaren fick Lill-Astrid flytta ut till egen bur med sin kyckling, ett sommarviste i andra änden av trädgården kan man säga. Mamma med barn behöver vara i fred och sköta sitt. Inte störas av bråk om hackordning, gälla gapskrik när nytt ägg lagts eller att nån gänget kommer i vägen och skrämmer minstingen.

 

 

Fortsätt läsa

Den ständiga frågan är var man ska göra av alla tomater när de plötsligt mognar på en gång och man helt enkelt inte har tid de närmaste dagarna att laga storkok av såser, kross, marmelad, chutney och allt annat man gärna vill ha.

Frysen är lösningen! Har länge känt mig skeptisk till att frysa tomater eftersom de tappar smak av att förvaras i kylskåp. Även tomater som hänger kvar på buskarna framåt sensommaren när både dagar och nätter är svala, brukar tappa avsevärt i smak.

Fortsätt läsa

En dröm har gått i uppfyllelse! Nu är hela tomten inramad och 30 meter består av stenmur, resten bärhäggmispel på två sidor. Drömmen om en stenmur har växt till sig under många år. Det finns en hel del goda exempel i  trakterna, höga, breda, nergrävda, övervuxna, ja alla varianter och det får bara mer charm ju längre tiden går.

Förr var de lagstadgade att bygga för att hålla djuren inne, eftersom det rådde brist på trä. Skogen skulle användas som bränsle i de stora järnbruken och glasbruken och Småland är verkligen stenrikt. Men stenmura har fortfarande sina fördelar, ganska underhållsfri, passar bra in i landskapet och bland flyttblocken som redan fanns i trädgården och all annan sten vi använt.

 

 

Nu är den klar och jag är toppennöjd!

Fortsätt läsa

Efter ett besök i öppen trädgård för ett par år sen fick en sidenört (Asclepias syriaca) följa med hem. Den förekommer i olika nyanser från vitt, rosa, till orange och röda varianter och tillhör familjen oleanderväxter, härstamning Nordamerika. Till Sverige har den kommit som prydnadsväxt och dragväxt för bin. Den används också som biobränsle och medicinalväxt. Hos mig är den cirka 80 cm hög, men kan bli upp till 2 meter.  Snygg tycker jag, som en gammaldags bladfikus med stadiga stjälkar och stora blad. Nu har min börjat blomma, men den är över på några dagar. Bladen är behållningen.

 

 

Vad jag inte visste är att den är klassad som invasiv av EU sedan 2017 och därmed är förbjuden att odla, byta, transportera och använda inom EU.

Fortsätt läsa

Följ mig

Prenumerera på mitt nyhetsbrev